Nu ska jag skriva öppet om en del i detta inlägget. Jag har mer och mer börjat tänka på hur jag är känslomässigt, om jag beter mig normalt eller inte. Om jag är så annorlunda mot andra människor. Om jag duger eller inte.....

Något jag har kommit underfund med är att jag har en del att jobba med. Sedan jag hamnade längst ner på botten för elva år sen så har jag faktistk vågat börja sätta ord på mina tankar. Jag vet att jag har varit annorlunda hela mitt liv, att jag haft stora problem under min uppväxt som gjort mig annorlunda mot mina syskon. Och i efterhand så inser jag att jag inte kan skylla på någon annan. För varför skulle det bara vara jag som reagerade på det sättet annars? Har svårt att tro att jag skulle vara så svag jämfört med mina syskon, eller har det att göra med att jag är äldst? Jag vill inte dra in någon annan eller lägga skulden på någon heller med detta. Därför väljer jag att inte skriva om min  barndom. Det har varit och om något i det har en bidragande orsak så blir det inte annorlunda för att jag skriver om det här. Har gått på samtal under några år efter att jag blev sjuk och fått älta en del i det. Men det finns fortfarande för mycket frågetecken som jag aldrig kommer få klarhet i. Oavsett vad så är jag som jag är. Jag har svårare för vissa saker än andra. Klarar inte av för stora och för många krav på samma gång. Då stänger jag av och går ner mig istället. Jag har ju ingen som kan hjälpa mig att hantera detta på rätt sätt eller som kan guida mig. Det är bättre idag än vad det var förut. Jag har gjort en hel del framsteg och lärt mig om mig själv. Men jag har mycket kvar än...

För elva år sen hamnade jag i en väldigt djup och allvarlig depression, jag varken ville eller vågade leva längre. Då hade jag levt så många år, sen jag fått mina barn, på autopilot. Fanns inte där känslomässigt. Det visade sig att jag levt i ett slags tillstånd som jag trodde var normalt. Jag kände mig avtrubbad för att jag aldrig tillät mig känna varken glädje eller sorg. Det lättaste var att lägga locket på allt. För mig fanns inga mellanting, antingen skulle det vara riktigt bra eller riktigt dåligt, det jobbiga var bara att jag alltid var runt det riktigt dåliga stadiet. Jag fattade inte att det är som en färgpalett när det gäller känslor. Så många olika faser. Att det inte är farligt att känna. Nu känner jag mer än någonsin förut. Jag känner äkta sorg, äkta glädje osv. Jag kan gråta av båda ock. Jag går inte under för att jag känner, men är det så bra för jag har blivit mer av en grubblare sen jag lärde mig detta. Jag funderar mer och mer på olika saker.

Nu menar jag inte att jag är galen eller psykiskt störd, vad jag menar är att jag har svårigheter att hitta mig själv i livet. Att lära mig känna mig själv. Att älska mig själv och att ändra på saker och ting som jag inte är nöjd med. Om jag inte kan älska mig själv och känna att jag duger, hur ska jag då kunna träffa någon som älskar mig? Tror jag måste klara av allt det innan jag kan leva ihop med en partner.

Trots alla svårigheter som varit genom åren så är jag glad för vad jag har idag. Jag älskar mina barn över allt på denna jord, har en underbar familj som också betyder allt för mig. Jag värdesätter allt på ett helt annat sätt. Nu har jag som har svårt för krav skaffat mig ett riktigt åtagande, en älskad liten vovve. Jag har inget annat val än att fixa det, och jag gör det med nöje. Nu är det dax att jag jobbar med mig själv och börjar tycka om mig själv. Ska börja med att gå ner en hel del i vikt, som fet kommer man aldrig bli lycklig. Det jag kan förändra ska jag förändra, min kropp är en stor orsak till vad jag tycker om mig själv. Så det är dax att ta tag i det! Jag slutade ju röka för över sex månader sen. Då ska jag väl klara även detta... eller?? Åhh, finns det någon som kan ge mig lite tips så skulle jag uppskatta det.

Detta inlägg blev riktigt virrigt och jag fick nog inte fram vad jag ville. Risken är att jag gjort bort mig och får andra att uppfatta mig som en riktigt störd person. Men det tänker jag riskera. Det är vad personerna som känner mig tänker som spelar in i det fallet. Först och främst iaf. Jag vill bara säga att det är svårt när man är känslomässigt vilsen ibland, när man inte riktigt vet vem man är. Jag är ingen galenpanna trots att det kanske verkar så på detta inlägg. Haha.

Fast om man nu ska vara petig, vem är väl normal??

Lämna en kommentar