Postat i Gästbloggare | (0) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar

Postat i Gästbloggare | (1) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar

Postat i Gästbloggare | (0) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar

Mamma har ju tjatat på mig som sjutton nu dom senaste dagarna att jag ska gästblogga här :) Så nu har jag lite tid över när jag inte är med min pojkvänn.

Jag tänkte att jag verkligen skulle vara ärlig och berätta allt om min och mammas relation till varann.

Så långt jag kan minnas så har jag och mamma haft en väldigt bra relation och haar alltid kunnat prata om allt.

Hon har alltid ställt upp för mig vad som än har hänt, så finns hon där för mig. Vet inte hur många gånger jag har kunnat luta mig mot mamma och bara känna mig trygg.

Men det är ju sånt en mamma finns för eller ? Men jag vet inte om alla mammor skulle klara av allt jag har gått igenom.. Haha , kan inte göra mycket mer än att skratta åt det eftersom man måste gå vidare..

2007 skaffade jag en kille, nämner helst inte hans namn, men iallafall, mamma accepterade honom fullt, även om han gick på droger och va allmänt kriminell..

Vi va tillsammans i drygt 4 månader, fick inte träffa honom mer pga att mamma och pappa förbjöd mig :) Men dum som man är ska man ju alltid göra som man vill :)

Det slutade med att jag rymde hemifrån *skratt*. Men mamma är ju inte så dum , för hon visste precis vilken fest jag skulle på, så hon kom givetvis och hämtade mig därifrån.. Sicket bråk vi hade.. Men vi blev vänner tillsist även om hon bönade och bad att jag skulle lämna min dåvarande kille. Men det gjorde jag tyvärr inte. Men mamma fanns där bredvid mig hela tiden iallafall, mamma kanske hade på känn hela tiden va det va för kille detta va. Och när jag väl bestämde mig för att lämna honom, så mordhotade han mig...

Mamma sa inte ens "vad va det jag sa" Hon stöttade mig när jag trodde jag skulle dö.. Haha, nu i efterhand är det lätt att skratta åt det, men då va inte mitt liv en dans på rosor ..

Efter nån vecka där fick jag veta att jag va gravid samtidigt som jag hade fullt upp med att va kriminell..

Jag har aldrig varit ett sånt vrak som den dagen jag fick veta att jag va gravid, mamma va med mig, men hon fick vänta utanför medans jag skulle testa mig..

Hon anade säkert något eftersom det tog sånn himlans lång tid där inne, sen när jag väl kom ut dit helt rödgråten så visste hon va svaret va. Hon gav mig en stor kram och puss och sa att hon stöttade mig vad jag än gjorde, det va precis det jag behövde höra vi det tillfället..

Och så sant som hon sa, hon stöttade mig till 110% genom allt, när jag väl bestämde mig för vad ja skulle göra så hade jag egentligen inte så mycket val, eftersom det va något fel på "slemis" som jag och mamma döpte henne till :) Så det va bara att göra en abort ;/ Men min mamma va med mig hela tiden och gjorde allt hon kunde för att hålla mitt humör och min smärta borta. Även om det kanske inte hjälpte så va hon ett stort stöd för mig och det va det jag behövde den dagen, man såg verkligen i hennes ögon hur mycket hon led med mig.

Men vi försökte göra det bästa utav situationen.:) Några veckoer efter min abort skulle jag på återkontroll, och gången innan då när jag fick veta att jag va gravid skulle jag göra en gyn-undersökninig som ultraljud, och då va ja tvungen att kissa innan.... Dum som ja va trodde jag att ja skulle få göra samma sak på efterkontrollen, jag va så kissenödig när jag kom till östra så jag frågade mamma om hon trodde jag kunde gå och kissa, då sa mamma; ja det kan du göra Bea, för du ska göra samma sak som förra gången"

Men nej nej , det skulle ja inte göra, denna gången va det ett vanligt gravedetetstest jag skulle göra, alltså skulle jag kissa! Men jag hade ju redan kissat! HAHA.. Då stod inte min käre mor högt i kurs! fick vara på östra i 2 timmar för att vänta på att ja skulle kunna kissa...

Som sagt , mamma har alltid stöttat mig till 100% men det finns tider när vi bråkar med(!) tro det eller ej..

Vi kan allt driva varann till vansinne :) Som när hon ber mig att tömma diskmaskinen eller städa mitt rum och jag bara mååååste kolla färdigt på Tv :) Självklart gör jag allt lite segare bara för att jävlas :) för det är de jag är bäst på ! Och det är mamma med kan ni tro, vi ÄLSKAR verkligen att jävlas med varann..

Och eftersom jag älskar att jävlas måste jag ju bara ta upp en sak ! Mamma kommer du ihåg när jag va liten och hade så korta ben och va tvungen att springa efter barnvagnen bara för att jag inte hann med i dina steg xD ... Brukar jävlas med mamma om att det är därför jag äter mediciner :) MEN det är självklart inte därför jag måste äta mina mediciner!

Förlåt va bara tvungen (A) du känner ju mig ..

Och självklar ringde Jag min Mamma när jag blev av med min Oskuld (!) hahaha x) Hon frågade mig hur det va , och jag svarade helt från hjärtat att det inte va så mycket att hänga i granen med, och vad alla snackade om som va så bra.. Men mamma sa att det skulle bli bättre med tiden :) Och det blev det ju helt klart måste jag säga..

Jag och mamma pratar om allt mellan himmel och Jord.
Fast självklart mest om killar och sex;) det är det roligaste samtalsämnet vi har tillsammans, Hon vet allt om mig och jag vet allt om henne.. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har hört att en mamma ska bara va en mamma och inte som en kompis, men nu är det faktiskt såhär, att min mamma är min vän och min mamma. Eftersom jag aldrig har haft riktiga regler eller så, för mamma kan lita på mig, så det är ingen ide att klaga på att min mamma ska vara en mamma till oss barn istället för en vän.. Vi har fått en helt underbar uppfostran även om mamma har vart mer som min kompis än mamma. Och det blev ju inget större fel på mig (?) hahaha...

När mamma och pappa skilde sig så kom jag och mamma mycket närmare varann eftersom vi fick mer tid för varann och hann lära känna varann på riktigt!

Och som alla mammor så skyller mamma allt som händer mig på henne, allt med mitt kriminella och allt de andra som jag har vart med om , Men de e självklart inte hennes fel att jag valde den vägen jag valde, hon har gjort allt hon kan för att skydda mig från allt ont ! Men ja måste ju få göra mina misstag själv med och lära mig egna saker på egna ben.

Jag och min käre mor har gråtit mycket för dom där förbaskade pojkarna som har ställt till det för oss :) Men holmare är inga skit saker vettni :) bättre än oss kan man inte få ! *ASG*

När jag mådde som sämst så fanns mamma där för mig 24/7 och verkligen ställde upp för mig, och jag vet hur mycket det drog ner henne med.. Men som tur va så vet mamma exakt hur det är att må dåligt så hon är en andledning till att jag faktiskt kan sitta här idag med ett leende på läpparna ! Tack Mamma <3

Jag kommer alltid att ställa upp precis lika mycket som du har gjort för mig , även om jag är helt förjävlig ibland så finns jag där! :)

Nu fattas de bara att jag ska para ihop mamma med snoop dogg :) hon e ju helt förälskad i honom, när hon hör honom på radio så blir det snigelspår efter henne.. ( TRO MIG ) hahahahahaha..

Näääe nu ska jag låta mamma ta datan lite kanske xD och läsa detta jag skrev ! Oppps !

Over and out era små ankor ;) // Bea

Postat i Gästbloggare | (2) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar

Men nu vill jag bara säga välkommen till en inblick i min systers liv, hon är absolut en av mina bästa vänner.
Jag önskar er en trevlig läsning, den är absolut värd det // Sabina

---

Livets mening!
 
Det är kanske inte riktigt "normalt" att fundera över livet när man är snart 22 år gammal. Jag menar, man har ju knappt hunnit uppleva en fjärdedel av livet. Man har inte tagit sig igenom dom där milstolparna i livet. Men vad är meningen med livet om man ändå ska dö?
Är det meningen att man ska tillbringa så stor del i sitt liv till att hitta "mr right" (eller mr. Big)?
Jag börjar redan ge upp hoppet om att hitta den där riktiga kärleken. När man får känna pirret i magen, vara helt uppslukad av en människa och bara ha sex under all ledig tid man finner.
Ändå sitter jag allt som ofta hemma, framför tv:n och blir nästan gråtfärdig av all den ensamheten som omger mig.  Jag har aldrig haft problem med att få vänner, jag har haft många, jag var till och med en av de populäraste i skolan. Och jag ska säga att jag trivdes med det, trivdes med att ha en massa uppmärksamhet riktad mot mig.
Att vara någon som andra också ville vara. Men den tiden rinner förbi.
Ute i arbetslivet handlar det inte om att vara tuffast eller mest populär, det handlar mer om att sköta sig och göra bra ifrån sig, för det är det som förväntas av varenda anställd.
Och just eftersom arbetet tar upp mycket tid, så hinner man inte längre göra allt det där man gjorde i skolan.
Man måste hinna laga middag, städa, tvätta. (inte för att jag är ett galet städ-freak, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete är mitt motto) 
Sen innan man vet ordet av det är det kväll och dags för sängen, för att sedan vakna och masa sig upp till jobbet igen.
Och mitt i allt det här ska man finna tid till att hinna umgås med sina vänner, som inte är så många längre, men det hjälper inte, tiden finns inte.
Och om man inte ens hinner umgås med sina vänner, hur ska man då hinna hitta en kille?
 
Jag har löst delen med tid för vännerna, då jag flyttade in till min alldra bästa väninna.
Fick en lägenhet i Göteborg, staden dit min själ längtar, men dock inga jobb finns. Blir att jag har boendet där uppe, men jobbar här.
Så jag delar rum med min bästa väns dotter, en liten glad 6 månaders energiknippe. På nätterna omges jag av rosa färger och prinsessor. Fick till och med en himmel ovanför min säng i rosa. Rosa har alltid varit min favoritfärg, och nu uppslukas jag av denna färg.
Trots att jag delar rum med ett litet barn så trivs jag. Jag behöver inte sitta ensam. Även om nätterna inte längre är helt ostörda, för den lilla solstrålen vaknar med jämna mellanrum (speciellt när jag ska upp tidigt), så trivs jag som fisken i vattnet.
Jag slipper vara ensam. Jag hatar ensamheten, det är inget för mig. Jag är rädd för allt, mörker, småkryp, skräckfilmer, spöken, döden, ja precis allt. Då kan det ibland vara skönt att det finns en till fegis i samma rum som jag :D
Min bästa vän och jag har umgåtts sedan vi började 7:e klass ihop. Vi har gått i skolan, varit arbetslösa och festat oss igenom ett par år. Och vi båda har alltid varit singlar. Eller ja, bortsett från en och annan pojkvän, så har vi aldrig haft nåt seriöst med dom.
Vi har alltid kunnat göra som vi velat, utan att en massa folk säger till oss vad vi ska göra. Och våra stackars mammor fick tyvärr utstå detta under skoltiden, ingen av oss lyssnade till våra stackars mammor, vi gjorde som vi kände för.
Det fanns inga "regler" för oss. Nu så här i efterhand kan man få dåligt samvete för vad mamma har fått utstå, men nu är vi bättre vänner än någonsin.
För att komma tillbaka till ämnet, vi hade i alla fall inte tid för några killar i våra liv, och vi trivdes med det. Såååå vi trivdes. Allt var så enkelt. Fest flera dagar i veckan. Alltid fest, fanns inget viktigare, det var här och nu som gällde. Men som sagt höll inte den livsstilen. Man kan inte vara student och arbetslös hur länge som helst.
Livet hann ikapp oss, och båda fick jobb. Festandet slutade vi aldrig med, tills en dag!!
Min vänn ringde med en blandning av skratt och gråt i halsen. Hon hade börjat träffa ett ex lite grann, och nu var hon med barn. Hoppsan! Chock alá PANIIIIIIK!!
Hon ville behålla det så klart, har aldrig varit snack om saken. Men en liten sten började tynga mitt hjärta,
MEN JAG DÅ?
Jag kan inte dela henne med någon, det är ju hon och jag, ingen annan..
Magen växte på henne, det gjorde stenen i mig också. Hon var fortfarande med och festade, fast hon drack inte då. Men det var inte lika kul att partaja längre, det hela handlade mer om att supa sig riktigt full. Folk att festa med fanns det, jag bor i en liten håla i Småland, här festar alla ungdommar.
Drickandet blev mer ett sätt att dämpa ångesten för ensamheten. Nu ska jag inte säga att jag fick problem med spriten, så var det inte, utan jag skötte mitt jobb, och festade när jag var ledig. Men hela grejen med att ha kul tappade sin innebörd.
Jag kan nu se tillbaka på den tiden och förundras av att jag inte tog mig all tid till att göra annat.
Trots att min väninna var gravid, så var hon fortfarande den underbara person som hon alltid varit. Vi kunde fortfarande göra allt (nästan). Och ju mer tiden gick fick jag helt enkelt vänja mig vid tanken på att dela med mig.
Och ungefär samma tid fick jag en heltidstjänst på jobbet. Ganska lägligt, för ju mer man har att göra, desto mer tid fick min vän med sin dotter.
Som jag grät när hon ringde från BB och sa att en liten Ängla kommit till världen (och jag som var så säker på att det var en pojke), men då var det inte längre tårar av avundsjuka eller ångest, utan det var tårar av lycka. Jag var så glad.
Jag åkte till BB direkt efter jobbet, och där var hon, samma gamla vän, men med ett lite vuxnare utseende, och en dotter i famnen. Hon gjorde klart för mig att Tant Jenna minsann skulle ha en del med det lilla livets liv att göra. Och som sagt, ett halvår har gått sen hon pressades ut, och jag kan stolt säga att jag har TVÅ bästa vänner, fast i olika storlekar :D
 
Så nu när hela den delen med vänner är löst (vem behöver mer än två?), så ska jag bara lyckas hitta en karl med. Min väninna har hittat en alldeles underbar kille som tycker väldigt mycke om henne. Dom passar som handen i handsken. Jaha, bara jag kvar!?!
Jag och Sabina har många gånger suttit och pratat om hur svårt det ska vara att hitta en kille. Jag menar, killarna man hittar är ju antingen rötägg eller så har dom flickvänn, kul!! 
Frågan är hur länge man orkar leta innan man ger upp. Jag ska inte säga att jag ger 110% på att hitta någon.
Jag är inte sådan som frenetiskt letar igenom ett 20-tal olika dejtingsidor i ren desperation att hitta någon som hör av sig, utan jag är en vanlig tjej som kollar efter söta pojkar på krogen. (för där finns ju alla guldkornen, hrm)
Jag har även gett upp hela den här grejen med att vänner ska para ihop en med en kompis till en kompis. Visst, man träffar schysta killar, inget snack om saken. Men att sitta där vid middagsbordet med alla blickar riktade mot sig, som om alla tänker, ska dom inte göra nåt snart?
Man känner sig som en apa i bur, nej tack, inget för mig.
En gång försökte min syrras bäste kompis para ihop mig med sin killes kompis, fast dom ville inte säga nåt till mig. Så det blev att vi skulle dit och grilla o dricka vin. Och det tackar man ju inte nej till (?!!!?).
Det roliga i det hela var att alla som var där var par, utom jag och en kille, hmmm, vaddå lite GENOMSKINLIGT!!! 
Det roliga i denna historien är att vi faktiskt blev tillsammmans, men det varade inte allt för länge.. Han var en tråkmåns som inte hann med i mitt tempo, han ville bara sitta hemma och mysa. Jag kan ärligt säga att så vill jag inte ha det. 
Jag vill ha mer folk än en person i närheten hela tiden, och med honom blev det verkligen HELA tiden. Men men, som ni märker har det kanske i inte varit helt öken i mitt kärleksliv.
Det är bara det att NU var det så LÄNGE sen jag träffade någon. Men jag lever ännu på hoppet att den saken ska ändras när jag flyttar till kära Göteborg. Det finns helt enkelt fler killar där än här.
Så jag borde ju hitta någon som skulle passa i min smak, som hänger med i mitt tempo och som förhoppningsvis har samma humor som syrran o jag :)
Fram tills dess får jag helt enkelt gosa med mina underbara vänner och min familj.
 
Till er där ute, håll tummarna för mig, och sköt om er!
 
Over and out! // Jenna

---

 
 
 

Postat i Gästbloggare | (7) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar