Sitter här i soffan och snörvlar. Syrran har precis gått upp till sig, hon kommer alltid förbi en sväng när hon har jobbat. Nu var hon hemma strax efter klockan 21 så det är inte så länge vi träffas. Min dag har varit lugn, jag känner mig inte alls i toppform. Men det var väl länge sen jag gjorde det. Har så mycket problem runt omkring mig som ställer till det och hade jag inte haft barnens far att ventilera mig för så vet jag inte vad jag hade gjort. Honom kan jag säga precis allt till utan att linda in något. Han hör också direkt om det är en bra eller dålig dag. Jag är glad över att jag har honom som bollplank, det behöver vi alla ha. Han om någon känner mig också efter att vi känt varandra i 21 år. Har inte tänkt på att det är så länge, ojsan. Åren går undan med andra ord. Min mor var här i går kväll och vi satt och drack te och pratade om ditt och datt. Hon fick mig att tänka efter när det gäller vissa saker. Hon blev chockad när hon fick veta vissa omständigheter och sa åt mig att lägga ner direkt. Att jag som är så duktig på att ge råd till andra ska leva efter det själv också. Det har hon rätt i, jag vet, men det är inte alltid så lätt. Men nu har jag iaf tagit ett steg i dag, som kommer visa sig inom denna veckan. Jag är trött, jag orkar inte mer. Känner mig värdelös och det ska jag inte göra. Vissa personer tar ens energi och det är inte bra. Det är inte likt mig att tillåta det, längre. Sådan var jag för över tio år sen och där ska jag inte hamna igen. Nog om det nu. Ingen idé att gnälla om något jag inte kan påverka ändå, men jag kan sätta stopp för att hamna i kläm iaf och det har jag gjort nu.
Jag saknar mina barn något enomt. Kommer bara ha dom över helgen som kommer och sedan kommer dom igen den sjuttonde. Usch, det gillar jag inte alls men jag har inget val. Är så tacksam för att Owe ställer upp så på mig. Han vet hur svårt jag har det nu. Jävla ekonomi!! Men jag kämpar och ska ta mig upp ur skiten, utan några anmärkningar. Jag har själv satt mig i skiten och ska ta mig ur den. Men urk vad det är tufft att ta sig igenom varje dag. Önskar bara månaderna går fort. Även om jag ser en ljusning framöver så känns det så jävla avlägset. Jaja. Nog pratat om ekonomin också.
Fy fan vad jag är negativ, jag utstrålar det här inne om något. Men jag måste få skriva av mig lite också. Så jag inte blir galen. Tur att det kommer dagar när allt känns lättare att hantera, annars så lär ingen läsa denna gnällbloggen mer. Haha.
Nu ska jag leta fram någon film och titta på innan det är dax för sängen. Ska kura ner mig under filten i soffan och mysa. Kommer bli en kall natt, märks att det är höstligt redan. Fy sjutton, förra året vid denna tiden var det strålande sol och värme. Denna hösten lär kännas lång, sedan en lång vinter på det. Giv mig styrka.
En massa kärlek till mina nära och kära, tack för att ni finns. Kram till er som läser
Har mest varit inne hela dagen, bara en snabbis i kvartersbutiken för att köpa potatis till middagen. Blev en köttgryta på nötkött och kokt potatis till det. Bea gjorde köttgrytan och den var underbart god, blev över så jag kunde frysa in och äta när jag är barnledig. Det blåser fortfarande fast inte lika intensivt som tidigare, regnat har det inte gjort på hela dagen trots att det hänger i luften. Känns verkligen som höst och jag hoppas inte den redan är här. Förra året vid denna tiden var det underbart väder ju. Vi får väl göra lite soldanser och hålla tummarna för bättre väder.
Nu är jag ensam uppe, Bea och Matti har redan stängt in sig på rummet för flera timmar sen. Jimmy kröp ner i sängen nyss och han lär somna fort. Alla barnen är trötta denna första skolveckan, svårt att gå upp tidigt när man fått sova länge i så många veckor. Själv skuttar jag upp ur sängen när klockan ringer på morgonen. Haha. Men jag kan ju alltid lägga mig en stund till om jag behöver. Men jag känner mig inte speciellt utvilad när klockan ringer vid sex på morgonen. I morgon ska jag inte upp förrän vid sju, Jimmy har sovmorgon. Men eftersom Bea ska upp redan sex så lär jag väl vakna utav henne när hon grejar. Beror på hur tungt jag sover. Ibland vaknar jag av minsta ljud, vid andra tillfällen skulle nog knappt en bomb väcka mig. Jimmy har varit ganska lätt att få upp och jag har inte behövt tjata på honom. Jag vet faktiskt vad det beror på. Min son har skaffat flickvän och dom går i samma klass. Han är så kär så han längtar tills skolan. Han har stannat kvar i Floda efter skolan för att vara med henne så han har kommit hem först på kvällen. Tänk att min lille pojk har flickvän, fast han är ju inte så liten längre. Nu började han sjuan! Oh my god, var åren rinner iväg. Det var inte länge sen han var liten och jag var det viktigaste för honom. Snälla stoppa tiden, det får för fort!!
Nu ska jag fixa gaddarna med tandtråd och sen borstning. Sedan är det dax att lägga detta vackra huvud på kudden (ironi). Kommer iofs bli något kapitel i boken jag läser också. Nu läser jag en bok som heter bortrövade, handlar om en mamma som blir av med sina två barn när pappan kidnappar dom och sticker till pakistan. Älskar sådana böcker och framför allt när dom är sanna. Önskar er läsare en riktigt god natt. Kram kram
Nu är det snart dax att lägga sig, klockan ringer vid sex i morgon bitti igen. Har haft en riktig nostalgiafton med både fångarna på fortet och timeout på teve. Har skrattat en hel del. Innan jag ska fixa mig för natten så vill jag berätta om mitt besök hos öronläkaren igår.
Jag var lite nervös redan när jag skulle dit. Var ju redan föberedd på att det skulle bli aktuellt med ett rör i mitt andra öra med tanke på alla öroninflammationer. Sen fanns ju risken att röret jag redan hade skulle behövas bytas ut. Men när doktorn tittade så såg det bra ut och den sitter fint där den ska. Och han tyckte absolut jag skulle sätta in rör i andra örat också för att slippa mitt helvete som jag haft sen mina barn var små. Jag är ju öronbarn även som vuxen. Han började prata med sköterskan om att hon skulle hämta olika saker och då fattade jag att jag skulle göra ingreppet redan denna gången. Jag stelnade till och frågade om det skulle göras redan i dag. Japp, han tyckte det var lika bra så jag slapp gruva mig tills nästa gång. Haha. Visst hade han rätt i det men jag kände paniken komma som ett skott. Jag fick fram om hur det hade gått till förra gången och hur dom bedövade då. Att läkaren hade sprutat in skum i örat och jag fick vänta en timme medans det verkade, men att det gjorde för jävla ont ändå. Nu berättade doktorn att dom har ett bättre medel som hjälper riktigt bra och man känner knappt något alls när det är bedövat. Det var bara det att det är bökigt att få gjort det och att det är ganska obehagligt. Tur att jag inte visste hur det var. Bedövingen tar med en gång när man penslar på trumhinnan, men här snackar vi om en sådan tunn och liten tops så man knappt såg den. Och det tog sin lilla tid att få penslat hela området. Jävlar vad ont det gjorde!!! Det kändes som han drog med något vasst inne i örat. Jag skrek inte men varenda svordom och alla fula ord jag kunde drog jag högt medans jag nästan kramade sönder sköterskans hand. Sen kom det en massa ojande ljud från mig också. Haha. Jag var stel som en pinne och sköterskan sa till mig att inte glömma andas hela tiden. Jag måste säga att jag är inte rädd för smärta och jag har hög smärttröskel, men detta var som värsta öroninflammationen innan det går hål och varet kommer ut. Men doktorn hade rätt i en sak iaf, när han väl skar hålet för röret så kände jag ingenting. Kände bara att det knakade till när han sen efter det drog röret på plats. Jag var helt genomsvett när jag fick sätta mig upp och jag skämdes som en hund. Jag bad båda om ursäkt för att ha låtit så, sa att min mamma hade skämts för mig om hon varit med och hört mig. Men läkaren sa att det var inget ovanligt att det lät från detta rummet. Haha. Jag trodde inte det kunde bli mer pinsamt, men när jag öppnade dörren för att gå ut i väntrummet så stirrade alla på mig. Vuxna och barn, framför allt barnen tittade storögda på mig. Jag har nog skrämt livet ur dom och dom lär vägra gå in till doktorn efter mig. Hahaha. Jag tittade ner i golvet och skyndade mig ut från avdelningen. När jag kom hem så hade bedövningen släppt helt och jag hade riktigt ont. Det ska gå över efter några dagar och jag får ta smärtstillande vid behov. Jag är glad att det är över och nu ser jag fram emot att slippa mina öronproblem. Ska bli så skönt när hörseln kommer tillbaka helt på det örat också, har en lock känsla och är mer lomhörd än vanligt.
Nu ska jag borsta tänderna och så, sen ska jag läsa en stund innan det är dax att sova. Bea ligger redan och sover i min dubbelsäng. Skönt med sovsällskap, så länge hon inte tar all plats även på min sida. Det är hon duktig på ibland min kära dotter.
Nu önskar jag mina läsare en god natt. Nu hoppas jag att jag får drömma om min drömprins, var han nu finns. Kram på er
Dagen efter att jag skrev sista inlägget så fick jag faktiskt sms från honom. Det var bara svar på något jag hade skrivit och frågat. Väldigt korta svar men positiva. Men det är väl inte så positivt ändå eftersom han inte hör av sig efter det. Dotter nummer två som var här i går sa en sak till mig som fick mig att fundera. Finns han för dig när du behöver honom?? Hahahaha. Nej det verkar faktiskt inte så och med tanke på vad som har varit nu så skulle han knappast vara den som jag skulle vända mig till. Så ska det väl inte vara, eller? Jag vet det så väl. Jag ligger ju inte sömnlös pga detta men jag hinner fundera en hel del innan jag somnar. Alla beter sig olika vid jobbiga händelser. Jag behöver någon jag litar på som jag kan ty mig till när jag råkar ut för det. Jag vill och behöver prata om det. Det är bästa sättet att hantera det på om det inte ska bli tråkiga följder i framtiden. Man kan inte stänga allt inom sig och vänta på att det ska försvinna. Förr eller senare dyker allt upp och biter en i arslet, rent ut sagt. Nu har jag ju ingen aning om vad som har hänt, men det borde vara något tufft för honom. Jag måste bara tänka igenom alltihopa och sen framför allt när jag får veta orsaken se om det är värt att fortsätta. För det lär väl komma en nästa gång också annars... och en nästa... och en nästa.
Jag behandlas som en leksak som man kan stänga av och på. Som man kan lägga undan ett tag och glömma bort. Jag accepterar att han inte vill eller orkar prata just nu, men sms kan man ta mig fan skicka ändå. Om man verkligen tycker om någon så gör man väl så oavsett eller. Vad fan vet jag, jag kan bara gå på hur jag skulle göra. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Skit samma, nu tänker jag inte ödsla mer tid om att skriva om detta här inne. Inte förrän allt löst sig på ena eller andra sättet. Men framför allt, ni ska veta att jag inte mår dåligt pga detta. Det retar mig bara något enormt och jag är faktiskt beredd på att sätta punkt om han inte skärper sig väldigt snart. Spelar ingen roll att jag tycker mycket om honom, han är inte värd mig om han behandlar mig illa. Min kärlek ska man förtjäna och inte utnyttja. Ni kommer få veta vilket det blir ändå...
Nu ska jag ta en värktablett och lägga mig på soffan. Hade en tuff dag igår och jag har så jävla ont fortfarande. Satte in rör i örat och kommer berätta om detta nästa gång jag skriver. Nu har jag för ont och har skrivit tillräckligt. Ville bara uppdatera lite för dom som var nyfikna. Får se om han skriver, för jag tänker inte göra det mer. Har daltat färdigt och han verkar inte uppskatta det ändå. Haha. Dessa karlar. Eller kan man kalla någon som behandlar en så för det. Ville skriva något annat där men så elak kan jag inte vara. Men där satt den!! Ciao
Jag kunde inte hålla mig, en del av mig vill inte ge upp hoppet. Men hur svårt kan det vara att svara på ett sms!! Om man inte brutit alla fingrarna på båda händerna vill säga. Men då kan man väl skriva ett svar med nästippen eller en penna i munnen och peka med. Eller varför inte tårna. Haha. Fan vad jag är patetisk. Jag lever inte som jag lär, fast det är ju alltid lättare sagt än gjort när det är känslor inblandade. Mitt hopp är inte ute och jag har en massa längtan inombords som ställer till det. Om jag skriver och frågar rakt ut om jag ska höra av mig mer och om jag kan få ett svar på om allt är över så kan man väl bara svara ja eller nej! Det handlar om 2-3 bokstäver. Tar inte ens en sekund att skriva om man har T9 på mobilen. Hur kan man säga så mycket allvarligt menade saker om framtiden och ens känslor om man helt plötsligt bara är väck med pusta. Från den ena timmen till den andre. Jag fattar inte det. Även om man inte kan med att säga det rakt ut så kan man väl skriva ett sms. Jag vill bara ha ett svar för att kunna gå vidare om inte annat. Har allting varit en lögn och jag har varit godtrogen. Ett spel från början till slut. Jag har så svårt att tro det. Hela förnuftet skriker nej. Något måste ha hänt. Jag har ingen annan förklaring till detta. Och som sagt är det inte första gången detta har hänt. Har löst sig tidigare så därför går jag och tror det ska fixa sig igen och han hör av sig. Men mitt förtroende för honom får sig rejäla skador som tar tid att reparera. Det är ju därför jag gått på helspänn och bara väntat på nästa gång, som kom nu. Jag blir galen. Jag skulle inte bara kunna nonchalera om någon skrev till mig och frågade så som jag har gjort till honom. Jag hade varit ärlig bara för att inte såra personen mer i onödan. Oavsett vad som hänt och hur jag hade mått så hade jag skrivit ett kort sms bara för att klarlägga läget. Och framför allt, om han varit ärlig om allt, hur många chanser ska en människa få om man beter sig på detta sättet? Hade detta gällt en av mina vänner som bad mig om råd vid samma situation så hade jag sagt; Skit i honom, han är inte värd dig. Men nu gäller det mig själv och jag vet allt som hänt under dom här åtta månaderna. Jag vill bara ha ett svar... är det för mycket begärt av mig då?
Hatar att leva i denna ovisshet, men en sak är säker. Hör jag inget inom den närmaste tiden så är det över. Och då tänker jag inte svara om han hör av sig sen. Då har han förbrukat sin chans hos mig. Hör han däremot av sig så kommer jag lägga fram en del krav som han ska uppfylla direkt. För mig leker man inte med hur som helst. Har redan accepterat alldeles för mycket. Enligt vissa så ska jag glömma och gå vidare. Att han har lekt med mig hela tiden. Så vilket är det??? Det kan bara han svara på och det kanske jag aldrig får veta. Eller det lär jag ju märka inom snar framtid.
Såja, det var skönt att skriva av sig lite... nu känner jag mig lugnare. Puss och kram på er
Dagarna bara rinner iväg och på måndag börjar barnen skolan igen. Känns som sommarlovet bara var i ett par veckor nu i efterhand. Ska bli skönt med rutiner igen. Har två av barnen här och just nu är det lugnt och ganska tyst. Försöker få upp sonen ur sängen men han är ju segare än kola att få upp. Haha. Trots att vädret inte är det bästa så känner jag mig på hyffsat gott humör ändå. Känns som sista tidens press har nått sin kulmen och nu kan jag andas ut och ta nya friska tag. Jag är inte förvånad och det var väntat. Kommer skriva om det så fort jag hunnit landa och tänka igenom det lite till. Tänk att jag alltid ska ha rätt i mina tankar, man ska gå efter magkänslan oavsett vad andra försöker intala en. Hasta la vista baby. Trodde jag skulle bli helt knäckt och tänk att det blev jag inte. Hade tydligen en on/off knapp inbyggd trots allt. Dax att leva som jag lär helt enkelt, jag har varit totalt blind och därför har jag mått ännu sämre under en längre period. Nu känns det som en stor sten lyftes från mina axlar. Var det värt det?? Nej inte att bli behandlad på det sättet, önskar så mycket ogjort faktiskt. Önskar detta året kunde levas om igen. Då hade jag absolut valt bort den personen ur mitt liv. Mitt hjärta får man fan inte tugga och spotta ut och framför allt trampa på. Det var exakt vad som hände. Nog om det nu. Det är ett avslutat kapitel. Du måste fan vara mytoman, någon annan förklaring hittar jag inte.
I dag måste jag i väg och handla med Bea. Orkade aldrig göra det i går, var för trött helt enkelt. Men nu har jag fått sova ut ordentligt, somnade tidigt i går och har sovit som en stock. Känner mig full av energi och tänker få en hel del gjort i dag. Men först och främst så måste jag få upp sonen ur sängen. Sölkorven!! Undrar vad man ska hitta på för middag i dag? Önskar man hade lite fantasi att hitta på något gott. Har ingen vidare matlust och då blir det ännu svårare att hitta på något ätbart. Min frukost i dag bestod av en kopp kaffe. Tanke på något att tugga på får mig att må illa. Nej, jag är inte gravid. Då måste man ha sex ju. Haha. Tror det har att göra med hur jag mår bara helt enkelt. Matlusten kommer väl tillbaka om ett tag. Jag är bara glad om jag tappar några kilon på kuppen. Inget ont som inte har något gott med sig.
Nu ska jag gå och reta sonen med att kittla honom tills han vaknar. En risktagning för han kan vakna på ett sjujävla humör eller så kommer han skratta och vara på toppenhumör direkt. Vi får väl se vilket det blir.
Im alive!! Jag lever och har hälsan, trots allt. Haha. Jag vet att jag är urusel på att uppdatera, tror aldrig jag varit så dålig på det innan. Men livet har varit och är väldigt kaotiskt till och från. Blogglusten är nada i och med det. Vill inte gnälla om mina bekymmer. Märks att det varit för mycket för mitt minne hänger inte med alls, jag är väldigt tankspridd av mig och det snurrar i skallen i ett. Saker som sitter i ryggmärgen och man har gjort miljader gånger fungerar inte och jag gör fel. Det är en varningssignal för mig om att det är på väg att gå över gränsen. Jag vet hur det var förr i mitt liv, innan jag hamnade på botten för 10 år sen. Visst hanterar jag problem på ett annat sätt i dag. Jag har tidigare erfarenhet och ett annat skyddsnät nu. Men eftersom jag inte gått på samtal på flera år så märker jag att det är lite svårare. Tack och lov har jag en jag kan prata med om precis allt och som känner mig. Som tog hand om mig och barnen när allt rasade. Barnens far. Han fått höra mycket av mitt gnäll och gråt sista månaderna. Vem är väl bättre än den personen som verkligen känner mig. Tack Owe <3
Nu är det bara jag och Jimmy här hemma. Jimmy har stängt in sig i sovrummet och chattar samt lyssnar på hårdrock. Jag har slappat i soffan ett tag. Jag gjorde hemmalagad pannbiff, gräddsås och potatis till honom och mig som middag. Sen fick jag städat undan allt och fixat så man kunde sätta sig med gott samvete när det är fint i hemmet. Tidigare i dag så klippte jag gräset, himlen såg väldigt hotfull ut och jag hann nästan klippt färdigt allt innan det började regna så smått. När jag var klar och hade kört ner klipparn i källaren så öppnade sig himlen. Jäklar vad det har regnat, ser att det är på gång igen. Skönt att man fick klart det man skulle. Sen efter det var det duschen och matlagningen som tog sin lilla tid. Gott blev det i alla fall. Nu tänker jag snart titta på film och sen är det dax för sängen. Är ingen nattuggla nu för tiden. Sover ganska oroligt många nätter och går upp tidigt. Nu hoppas jag bara jag får sova gott i natt igen.
Hoppas ni läsare, om det finns några kvar, mår bra och att ni har en skön sommar. Inte mycket kvar på denna sommaren och jag hoppas vi får många fina dagar till innan hösten kommer. Sköt om er och jag ska försöka uppdatera bloggen snart igen. Kram på er
Jag fick ett fint mail av min soulmate Max, han gjorde verkligen min dag och jag blir så varm av hans små fina gester. Max, du vet verkligen vad jag behöver i olika lägen. Pöss på dig <3
Från Max:
Satt o lyssnade lite på texten närmare o vem dök upp som bilder framför mig tror du :) du är o kommer alltid att vara min soulmate min underbara Sabina !!!!
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
