Jag kunde inte hålla mig, en del av mig vill inte ge upp hoppet. Men hur svårt kan det vara att svara på ett sms!! Om man inte brutit alla fingrarna på båda händerna vill säga. Men då kan man väl skriva ett svar med nästippen eller en penna i munnen och peka med. Eller varför inte tårna. Haha. Fan vad jag är patetisk. Jag lever inte som jag lär, fast det är ju alltid lättare sagt än gjort när det är känslor inblandade. Mitt hopp är inte ute och jag har en massa längtan inombords som ställer till det. Om jag skriver och frågar rakt ut om jag ska höra av mig mer och om jag kan få ett svar på om allt är över så kan man väl bara svara ja eller nej! Det handlar om 2-3 bokstäver. Tar inte ens en sekund att skriva om man har T9 på mobilen. Hur kan man säga så mycket allvarligt menade saker om framtiden och ens känslor om man helt plötsligt bara är väck med pusta. Från den ena timmen till den andre. Jag fattar inte det. Även om man inte kan med att säga det rakt ut så kan man väl skriva ett sms. Jag vill bara ha ett svar för att kunna gå vidare om inte annat. Har allting varit en lögn och jag har varit godtrogen. Ett spel från början till slut. Jag har så svårt att tro det. Hela förnuftet skriker nej. Något måste ha hänt. Jag har ingen annan förklaring till detta. Och som sagt är det inte första gången detta har hänt. Har löst sig tidigare så därför går jag och tror det ska fixa sig igen och han hör av sig. Men mitt förtroende för honom får sig rejäla skador som tar tid att reparera. Det är ju därför jag gått på helspänn och bara väntat på nästa gång, som kom nu. Jag blir galen. Jag skulle inte bara kunna nonchalera om någon skrev till mig och frågade så som jag har gjort till honom. Jag hade varit ärlig bara för att inte såra personen mer i onödan. Oavsett vad som hänt och hur jag hade mått så hade jag skrivit ett kort sms bara för att klarlägga läget. Och framför allt, om han varit ärlig om allt, hur många chanser ska en människa få om man beter sig på detta sättet? Hade detta gällt en av mina vänner som bad mig om råd vid samma situation så hade jag sagt; Skit i honom, han är inte värd dig. Men nu gäller det mig själv och jag vet allt som hänt under dom här åtta månaderna. Jag vill bara ha ett svar... är det för mycket begärt av mig då?

Hatar att leva i denna ovisshet, men en sak är säker. Hör jag inget inom den närmaste tiden så är det över. Och då tänker jag inte svara om han hör av sig sen. Då har han förbrukat sin chans hos mig. Hör han däremot av sig så kommer jag lägga fram en del krav som han ska uppfylla direkt. För mig leker man inte med hur som helst. Har redan accepterat alldeles för mycket. Enligt vissa så ska jag glömma och gå vidare. Att han har lekt med mig hela tiden. Så vilket är det??? Det kan bara han svara på och det kanske jag aldrig får veta. Eller det lär jag ju märka inom snar framtid.

Såja, det var skönt att skriva av sig lite... nu känner jag mig lugnare. Puss och kram på er

Lämna en kommentar