Många tankar snurrar i huvudet, lika många frågor har jag. Inga jag kan få svar på i detta läget och det är jävligt jobbigt och frustrerande. Ska jag vänta, ska jag glömma och gå vidare? Betyder denna tiden något alls? Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur någon kan låta någon annan sväva i sådan ovisshet. Om det nu finns känslor inblandade. Vad fan vet jag. Jag har noll koll just nu och en del av mig vill ge upp. Ska jag förbanna mig själv över att jag öppnade mitt hjärta för första gången på väldigt länge? Finns det ens någon riktig orsak som kan ursäkta det? Jag gråter inte, det är inte värt det. Även om jag kanske gråter en del inombords. Jag känner mig förvirrad och samtidigt arg. Förbannad över att inte få riktiga svar på mina frågor jag ställt. Kräver jag för mycket? Det tycker jag inte. Vi är vuxna människor och ska väl föregå med gott exempel på hur man ska bete sig. Är någon inte önskvärd så kan man säga det rent ut, även ett sms går bra i det fallet. Det är bättre än ingenting!! Jag flippar inte över om jag får ett besked jag inte tycker om eller väntade mig. Men just nu tror jag att jag inte är önskvärd längre. Att allt bara var ett spel och lite tidsfördriv. En del av mig tror det i alla fall medans den andra delen har jävligt svårt att ens tänka sig det. Jag må hända vara naiv, men så jäkla dålig människokännare är jag väl ändå inte. Eller så var det bara så att jag råkade på någon med stor skådespelartalang. Snacka om att pendla mellan hopp och förtvivlan. Dessa fucking frågetecken!!

Gud vad jag vill ha svar. Jag vill veta om det som var på gång är över. Jag hade behövt få veta det för att kunna ta nya tag och gå vidare. Är det så att du vill äta kakan och ha den kvar? Är det någon annan som spökar? Jag är inte värd att bli nonchalerad på detta sättet, det är ingen. Tänk på att ett sms kan ge mer frågor än svar. Bättre att säga att man inte är intresserad istället för att fortsätta ge falska förhoppningar. Detta suger, ovissheten är rena tortyren. Mitt hjärta blöder just nu, väntar på att få det krossat precis när som helst. Då stänger jag den dörren för gott. Det är ta mej fan inte värt smärtan!

Vill tacka mina närmaste för att dom finns där för mig. Både i glädje och sorg, som det ska vara. Tack för dom orden om att jag är en mycket speciell person och förtjänar det bästa. Den som inte ser det får skylla sig själv. Jag behövde få höra det, för just nu känner jag mig ganska värdelös måste jag säga, som jag inte är värd någonting alls. Utan er vore livet ännu jävligare. Älskar er, ni vet vilka ni är.

Postat i Bara Jag | (0) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar