Jag vet hur det verkligen är att må dåligt, har varit nere på botten och vänt för 10 år sen. Försöker komma ihåg hur jag hanterade problem som uppstod innan dess. Om jag inte minns helt fel så stängde jag allt inom mig, la allt i ryggsäcken och försökte glömma bort dom. Prata om problem var inte min grej, hur dåligt jag än mådde. Jag försökte väl lösa problemen på ett eller annat sätt. Men om det hände något som jag inte kunde göra något åt så bearbetade jag det inte heller. Trodde det bästa sättet för mig var att bara stoppa undan allt som var jobbigt. Men det bet mig i arslet till sist, bokstavligt talat. Har många gånger funderat på om jag ansåg mig själv att vara svag. För vad skulle varit det värsta som kunde hända om man tog tag i saker och ting? Detta sättet att hantera allt gjorde ju bara att jag mådde sämre. Jag lurade ju mig själv men till sist rann allt över och då blev det riktigt illa. Jag kunde inte ens hantera minsta lilla småsak, allt kändes som världens undergång, typ. Fick ju hjälp efter "kraschen" och fick börja nysta i allt skit man samlat på sig under sitt liv. Har kommit en bra bit på vägen och insett hur fel jag gjorde. Inget av det går ju att lösa i efterhand men jag har kunnat bearbeta det mesta och samtidigt kunna gå vidare. Med en lätt packning nu för tiden. Vardagliga problem hanterar jag på ett helt annat sätt, känslomässiga problem likaså. Men det sistnämnda är för att jag själv inte stoppar undan det längre. Nu vet jag att det är bättre för mig att prata om det, oavsett hur jobbigt det känns. Det är läkande.

Alla människor hanterar sina problem på olika sätt. Vissa drar sig undan, andra blir agressiva osv. Det finns en hel del olika sätt att hantera det på. Själv vill jag prata om det, men självklart inte med vem som helst. Jag har några stycken som jag kan prata med om allt, sådan tur har jag. Då kan jag gråta, svära och gorma för att få ur mig skiten. Dom tre som jag pratar med bemöter mig på olika sätt. Någon kanske bara lyssnar och den andra både lyssnar och sedan lägger in sina egna synpunkter i saker. Alla dom sätten är på helt rätt sätt mot mig. Men detta med att verkligen våga öppna sig för någon handlar om tillit. Jag litar på dom till 100%, det jag säger stannar hos dom. Sen vet jag också att dom aldrig skulle säga något som är helt fel bara för att trösta mig, jag får höra sanningen och jag tar aldrig illa upp. Tror det har att göra med att vi står varandra så nära och verkligen känner varann. Nu kanske det låter som jag måste ha "terapi"snack var och varannan dag, så är det ju givetvis inte. Beror på vad som händer i mitt liv helt enkelt. Jag har märkt att jag är en känslomänniska och jag vill prata med mina närmaste om vad som gör mig ledsen eller glad. Och dom bemöter mig med att vara detsamma för min skull, gläds för min skull eller blir ledsna utan att tycka synd om mig. Perfekt kombination tycker jag.

Jag kan bara råda alla att ha någon att prata med, spelar ingen roll om det är en familjemedlem eller så. Bara det är någon man litar på och känner sig trygg med. Alla behöver vi ventilera någon gång i bland. Lätta på trycket. Jag tänker aldrig mer hamna i samma situation som för 10 år sen. Jag är inte ensam när det krisar sig, det är något jag påminner mig om varje gång. Hur mycket jag själv än vill stänga mig inne och gräma ihjäl mig. Det löser ju ändå inget, då samlas det på hög igen. Finns måtta på hur stor den högen kan bli, i alla fall om man är en känslomänniska. För självklart finns det människor som går genom livet utan att bearbeta något alls. Men allvarligt talat, hur bra mår dom innerst inne. Har dom några känslor alls? Knappast. Jag ser inte det som någon styrka som dom har det. Jag har det mycket hellre som jag har det i dag än vad det var förut. Jag vill känna alla känslor som bara går. Inom hela registret, även om det kan kännas tufft i bland så älskar jag livet och gläds åt det. Det vill jag att alla ska göra.

Till mina tre "livbojar". Owe, Lenita och Max vill jag bara säga tack för att ni finns där för mig. Hade inte varit där jag är i dag om det inte vore för er, älskar er. Ni gör mitt liv betydligt lättare att hantera. Kram på er.

Lämna en kommentar