Fy fan vad jag hatar att inte kunna skriva öppet om det som tynger mig. Jag mår inte alls bra och det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, inget förändras för det. Enda gången jag lyckas glömma allt är när jag lyckas somna, sömn är inget som fungerat bra heller sista veckan. Ju mer jag grubblar desto värre blir det, hittar ingen lösning på eländet. Jag vill bara somna och vakna upp när allt löst sig. Framför allt önskar jag att jag kunde glömma bort allt för ett tag. Tack och lov att två av barnen kommer i morgon så jag får lite annat att tänka på. Inför dom behöver jag inte låtsas. Tänker njuta av dom dagarna dom är här. Utan mina barn skulle jag inte orka kämpa mer. Dom ger mig styrkan att fortsätta, men fy fan vad tung det är. Jag som trodde det inte kunde bli värre....
(1) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
