Vi har inte gjort annat än skrattat till och från sen vi gick upp i morse. Vi kvinnor i släkten (förutom döttrarna i nuläget) har en jävla otur när det gäller det manliga könet. Beror kanske på att vi faller för helt fel typ som oftast. Jenna dök upp här överraskande i lördags kväll. Hon kom hit för att få träffa sin kärlek som jag parade ihop henne med. Då helt plötsligt så har fanskapet inte tid att träffa henne, orsaken får hon höra ett dygn senare. Då har hon gått här och vankat fram och tillbaka utan att få mer än ett sms under den tiden. Så Bea kom med sin klockrena kommentar om att han är upptagen för att han bajsar. Jenna utbrister; i ett helt jävla dygn då eller!! Det med bajsandet är något Bea sa till mig för några år sen när jag själv gick här och väntade på ett livstecken från någon. En kommentar som alltid får mig att skratta. Men i Jennas fall förstår jag faktiskt varför hon är irriterad, hon kom hit för att umgås med honom som dom bestämt tidigare i veckan. Jag kläcker inga ursäkter för hans skull. Jag säger som det är, det är dålig stil helt enkelt. Har själv varit den personen som försökt ursäkta någon killes dåliga ursäkter för att han inte hör av sig. Hör han inte av sig så är han faktiskt inte intresserad. Om det nu inte är så att han sitter vid någons dödsbädd eller är på sjukhuset eller något liknande. Men då skickar man ju ett sms om läget. Svårare än så är det inte.

Jag känner igen detta så väl. Från att prata och smsa i ett under en tid till att han inte hör av sig alls. Jag är själv i samma situation och visst finns det en del av mig som fortfarande försöker ursäkta killen. Eller gör som jag, fråga rent ut och hoppas killen har stake nog att våga säga som det är via ett sms. Kan inte garantera att det är ett ärligt svar man får. Betyder inte att man blir klokare av det smset. Det är jag ett levande bevis på. En del av mig vill låta bli att höra av mig först och se om han kommer höra av sig alls. Men då är det ett litet problem som känns skrämmande, det kanske tar flera veckor igen innan han hör av sig till mig då. Vill jag kämpa eller ge upp?? Är han värd det?? Hjärtat säger en sak och hjärnan en annan. Själva fan att man inte kan komma till en vettig lösning. Antingen så är jag nere i några dagar nu eller så kommer jag dra ut på det och må ännu sämre sen. Jag har alltså redan intagit försvarsställningen för att få nobben rejält. Fy fan.

Det jag ville säga med detta inlägget är att syrran och jag sitter i samma båt. Lika irriterade båda två. Men för hennes skull hoppas jag det löser sig, hon förtjänar att få vara kär och lycklig. När det gäller mig själv så klarar jag mig alltid. Det är ju inte så att det fattas "erbjudanden", gäller bara för mig att få denna som funnits i mina tankar ett tag ur huvudet först. Sen är det ju en fördel om jag känner intresse för att träffa någon också. Jag ville fortsätta vara singel och leva livet. Jag bad fan inte om att falla för någon, ändå gjorde jag det. It sucks!!

Lämna en kommentar