Men nu vill jag bara säga välkommen till en inblick i min systers liv, hon är absolut en av mina bästa vänner.
Jag önskar er en trevlig läsning, den är absolut värd det // Sabina
Livets mening!
Det är kanske inte riktigt "normalt" att fundera över livet när man är snart 22 år gammal. Jag menar, man har ju knappt hunnit uppleva en fjärdedel av livet. Man har inte tagit sig igenom dom där milstolparna i livet. Men vad är meningen med livet om man ändå ska dö?
Är det meningen att man ska tillbringa så stor del i sitt liv till att hitta "mr right" (eller mr. Big)?
Jag börjar redan ge upp hoppet om att hitta den där riktiga kärleken. När man får känna pirret i magen, vara helt uppslukad av en människa och bara ha sex under all ledig tid man finner.
Ändå sitter jag allt som ofta hemma, framför tv:n och blir nästan gråtfärdig av all den ensamheten som omger mig. Jag har aldrig haft problem med att få vänner, jag har haft många, jag var till och med en av de populäraste i skolan. Och jag ska säga att jag trivdes med det, trivdes med att ha en massa uppmärksamhet riktad mot mig.
Att vara någon som andra också ville vara. Men den tiden rinner förbi.
Ute i arbetslivet handlar det inte om att vara tuffast eller mest populär, det handlar mer om att sköta sig och göra bra ifrån sig, för det är det som förväntas av varenda anställd.
Och just eftersom arbetet tar upp mycket tid, så hinner man inte längre göra allt det där man gjorde i skolan.
Man måste hinna laga middag, städa, tvätta. (inte för att jag är ett galet städ-freak, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete är mitt motto)
Sen innan man vet ordet av det är det kväll och dags för sängen, för att sedan vakna och masa sig upp till jobbet igen.
Och mitt i allt det här ska man finna tid till att hinna umgås med sina vänner, som inte är så många längre, men det hjälper inte, tiden finns inte.
Och om man inte ens hinner umgås med sina vänner, hur ska man då hinna hitta en kille?
Jag har löst delen med tid för vännerna, då jag flyttade in till min alldra bästa väninna.
Fick en lägenhet i Göteborg, staden dit min själ längtar, men dock inga jobb finns. Blir att jag har boendet där uppe, men jobbar här.
Så jag delar rum med min bästa väns dotter, en liten glad 6 månaders energiknippe. På nätterna omges jag av rosa färger och prinsessor. Fick till och med en himmel ovanför min säng i rosa. Rosa har alltid varit min favoritfärg, och nu uppslukas jag av denna färg.
Trots att jag delar rum med ett litet barn så trivs jag. Jag behöver inte sitta ensam. Även om nätterna inte längre är helt ostörda, för den lilla solstrålen vaknar med jämna mellanrum (speciellt när jag ska upp tidigt), så trivs jag som fisken i vattnet.
Jag slipper vara ensam. Jag hatar ensamheten, det är inget för mig. Jag är rädd för allt, mörker, småkryp, skräckfilmer, spöken, döden, ja precis allt. Då kan det ibland vara skönt att det finns en till fegis i samma rum som jag :D
Min bästa vän och jag har umgåtts sedan vi började 7:e klass ihop. Vi har gått i skolan, varit arbetslösa och festat oss igenom ett par år. Och vi båda har alltid varit singlar. Eller ja, bortsett från en och annan pojkvän, så har vi aldrig haft nåt seriöst med dom.
Vi har alltid kunnat göra som vi velat, utan att en massa folk säger till oss vad vi ska göra. Och våra stackars mammor fick tyvärr utstå detta under skoltiden, ingen av oss lyssnade till våra stackars mammor, vi gjorde som vi kände för.
Det fanns inga "regler" för oss. Nu så här i efterhand kan man få dåligt samvete för vad mamma har fått utstå, men nu är vi bättre vänner än någonsin.
För att komma tillbaka till ämnet, vi hade i alla fall inte tid för några killar i våra liv, och vi trivdes med det. Såååå vi trivdes. Allt var så enkelt. Fest flera dagar i veckan. Alltid fest, fanns inget viktigare, det var här och nu som gällde. Men som sagt höll inte den livsstilen. Man kan inte vara student och arbetslös hur länge som helst.
Livet hann ikapp oss, och båda fick jobb. Festandet slutade vi aldrig med, tills en dag!!
Min vänn ringde med en blandning av skratt och gråt i halsen. Hon hade börjat träffa ett ex lite grann, och nu var hon med barn. Hoppsan! Chock alá PANIIIIIIK!!
Hon ville behålla det så klart, har aldrig varit snack om saken. Men en liten sten började tynga mitt hjärta,
MEN JAG DÅ?
Jag kan inte dela henne med någon, det är ju hon och jag, ingen annan..
Magen växte på henne, det gjorde stenen i mig också. Hon var fortfarande med och festade, fast hon drack inte då. Men det var inte lika kul att partaja längre, det hela handlade mer om att supa sig riktigt full. Folk att festa med fanns det, jag bor i en liten håla i Småland, här festar alla ungdommar.
Drickandet blev mer ett sätt att dämpa ångesten för ensamheten. Nu ska jag inte säga att jag fick problem med spriten, så var det inte, utan jag skötte mitt jobb, och festade när jag var ledig. Men hela grejen med att ha kul tappade sin innebörd.
Jag kan nu se tillbaka på den tiden och förundras av att jag inte tog mig all tid till att göra annat.
Trots att min väninna var gravid, så var hon fortfarande den underbara person som hon alltid varit. Vi kunde fortfarande göra allt (nästan). Och ju mer tiden gick fick jag helt enkelt vänja mig vid tanken på att dela med mig.
Och ungefär samma tid fick jag en heltidstjänst på jobbet. Ganska lägligt, för ju mer man har att göra, desto mer tid fick min vän med sin dotter.
Som jag grät när hon ringde från BB och sa att en liten Ängla kommit till världen (och jag som var så säker på att det var en pojke), men då var det inte längre tårar av avundsjuka eller ångest, utan det var tårar av lycka. Jag var så glad.
Jag åkte till BB direkt efter jobbet, och där var hon, samma gamla vän, men med ett lite vuxnare utseende, och en dotter i famnen. Hon gjorde klart för mig att Tant Jenna minsann skulle ha en del med det lilla livets liv att göra. Och som sagt, ett halvår har gått sen hon pressades ut, och jag kan stolt säga att jag har TVÅ bästa vänner, fast i olika storlekar :D
Så nu när hela den delen med vänner är löst (vem behöver mer än två?), så ska jag bara lyckas hitta en karl med. Min väninna har hittat en alldeles underbar kille som tycker väldigt mycke om henne. Dom passar som handen i handsken. Jaha, bara jag kvar!?!
Jag och Sabina har många gånger suttit och pratat om hur svårt det ska vara att hitta en kille. Jag menar, killarna man hittar är ju antingen rötägg eller så har dom flickvänn, kul!!
Frågan är hur länge man orkar leta innan man ger upp. Jag ska inte säga att jag ger 110% på att hitta någon.
Jag är inte sådan som frenetiskt letar igenom ett 20-tal olika dejtingsidor i ren desperation att hitta någon som hör av sig, utan jag är en vanlig tjej som kollar efter söta pojkar på krogen. (för där finns ju alla guldkornen, hrm)
Jag har även gett upp hela den här grejen med att vänner ska para ihop en med en kompis till en kompis. Visst, man träffar schysta killar, inget snack om saken. Men att sitta där vid middagsbordet med alla blickar riktade mot sig, som om alla tänker, ska dom inte göra nåt snart?
Man känner sig som en apa i bur, nej tack, inget för mig.
En gång försökte min syrras bäste kompis para ihop mig med sin killes kompis, fast dom ville inte säga nåt till mig. Så det blev att vi skulle dit och grilla o dricka vin. Och det tackar man ju inte nej till (?!!!?).
Det roliga i det hela var att alla som var där var par, utom jag och en kille, hmmm, vaddå lite GENOMSKINLIGT!!!
Det roliga i denna historien är att vi faktiskt blev tillsammmans, men det varade inte allt för länge.. Han var en tråkmåns som inte hann med i mitt tempo, han ville bara sitta hemma och mysa. Jag kan ärligt säga att så vill jag inte ha det.
Jag vill ha mer folk än en person i närheten hela tiden, och med honom blev det verkligen HELA tiden. Men men, som ni märker har det kanske i inte varit helt öken i mitt kärleksliv.
Det är bara det att NU var det så LÄNGE sen jag träffade någon. Men jag lever ännu på hoppet att den saken ska ändras när jag flyttar till kära Göteborg. Det finns helt enkelt fler killar där än här.
Så jag borde ju hitta någon som skulle passa i min smak, som hänger med i mitt tempo och som förhoppningsvis har samma humor som syrran o jag :)
Fram tills dess får jag helt enkelt gosa med mina underbara vänner och min familj.
Till er där ute, håll tummarna för mig, och sköt om er!
Over and out! // Jenna
Postat i Gästbloggare | 
(7) kommentarer
Trackbacks ()
(7) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
