Har ju inte så mycket annat jag kan företa mig just nu eftersom jag är begränsad till att hålla mig hemma med min skadade fot. Och eftersom jag har så mycket tid över till att tänka så hinner ju miljader tankar fara igenom mitt huvud. Nu ser jag inte det som en nackdel alls utan det kanske bara är bra att jag hinner reflektera över vissa saker. Men irritationen blir ju knappst mindre om man säger så...

Jag har absolut inga problem med att bli sårad, det är smällar jag kan ta och sedan snabbt gå vidare. Försöker tänka på att människan inte är värd det. Att dom får igen det dom utsätter andra för till sist. Med facit på hand var dom ändå inte värda mig.
Men att någon ger sig på mig fysisk OCH psykiskt, det är inte lika lätt att lägga bakom sig. Med tanke på att det var en fysisk handling så blev den också psykisk efteråt. Vilket är värst då? Det är fanimej som att välja mellan pest eller kolera. Fysisk smärta läker oftast, om man inte får men från det som jag fick. Jag ska behöva bli påmind dagligen om att en del av min hörsel försvann. Blåmärkena efter slagen läkte ju, men inte resten. Skräcken jag levde med i början som jag faktiskt lärde mig att leva med kommer tillbaka. Att hoppa till för minsta lilla ljud, inte våga gå ensam ute, bli lamslagen så fort någon går bakom mig, leva med låsta dörrar och nerdraget så fort det blir mörkt. Listan kan göras oändlig. Kan tycka att slagen var ganska lindriga jämfört med vad många andra råkat ut för. Men vad spelar det för roll!! Bara att bli utsatt och sedan bli hotad till döden är inget man bara kan lägga bakom sig sådär. Hur gärna jag än vill.
Sen gör det absolut inte saken bättre att man fått vänta så här länge på efterverkningarna. Varje gång någon myndighet hör av sig så slits såren upp igen. Jag blir skräckslagen och allt känns som det var igår. Trots att jag inte minns själva misshandeln i sig så detaljerat längre. Det har ju trots allt gått 2 år i november, det är under all kritik att det ska få ta så lång tid. Det är ju knappast han som mår dåligt över vad han har gjort mig. Han fick mig faktiskt att fundera på att flytta från Göteborg helt för att kunna känna mig tryggare. Men jag upptäckte att det skulle vara till att fly från problemen, dom flyttar ju tyvärr med mig. Så lätt kommer man inte undan från dom inte.

Nu blir jag alldeles varm mitt i all bedrövelse över att det faktiskt finns människor som bryr sig. Och det är människor som jag inte ens känner!!! Dom kan ge mig lite hopp till att klara mig genom allt detta. För nu har jag ju märkt att man inte ska räkna med någon. Förutom familjen som alltid finns där för mig. Dom kommer stötta mig fullständigt och jag behöver inte gå igenom detta helt ensam. Men åååh vad jag saknar den där speciella trygga famnen att krypa in i nu när natten känns svår....

Lämna en kommentar