Hade hjälp av båda döttrarna i affären, fungerar kanonbra. Men det är inte nog med att man ska handla och packa ner eländet. Sen ska allt bäras in från bilen och packas upp och in i alla skåp. Döttrarna hjälpte mig med det också så det gick smidigare än annars. Nu behöver man bara fylla på med mjölk, bröd och pålägg allt eftersom det tar slut.
Får fnatt på Bea, går restauranglinjen andra året, hon är ju sjukskriven till stor del och det är bara tre lektioner för henne i veckan att gå på. För några månader sen när vi var på möte i skolan så blev hon tillfrågad om hon kunde gå på serveringslektionerna under några veckor från januari. Hon sa ja, nu är det meningen att det ska börja i morgon och nu tänker hon inte gå iaf. Med tanke på att hon kommer gå om tvåan till hösten så hade det väl varit skönt om vissa kurser var avklarade för hennes del så det inte blir för mycket för henne då. Det handlar om 3-5 veckor två gånger i veckan, sen hade hon sluppit det nästa år. Hon mår ju bättre och har mer ork även om hon är trött, men hon är inte så nere längre. Hon har ångest för i morgon och jag sa åt henne att då får hon lösa det själv, jag har ställt upp tillräckligt och pratat med lärare och rektor om detta innan. Tänker hon inte gå får hon lösa det själv med dom. Jag tänkte bara att det kunde varit skönt att ha den biten avklarad nu när hon har så lite lektioner och hur mycket tid över som helst. Det känns nästan som hon bara går och drar benen efter sig och inte gör något alls. Jag är väl inte bättre jag heller i det fallet då. Får skriva det för hon lär ju läsa detta och bli sur på mig. *S*
Om jag bara hade haft tre lektioner att bry mig om så hade jag jobbat häcken av mig med det och sett till att fått högsta betyg. Jag har sett henne göra två arbeten under höstterminen och det är allt. Jag är ett levande exempel på att det inte är sunt att bara gå och inte göra något alls. Känner mig förvirrad och känner att det är lika bra jag inte säger något alls, hon får själv ta ansvar för sitt. Jag har gjort vad jag kunnat för att hjälpa och det är inte kul att få slängt i ansiktet att jag "tvingar" henne.
Hon får göra som hon vill, hoppa av skolan då men då jäklar får hon börja jobba. Känner att hon hittar på ursäkter för allt just nu. Säger så mycket men gör det inte iaf. Det är nog dax även för henne att ta tag i sitt liv. Men gud nåde mig om jag skulle våga säga det till henne. Hon får själv stå för sina val i livet... kommer hon nog upptäcka sen hur bra chans hon hade nu.
Jag har varit helt annorlunda mot mina barn än min mamma var mot mig. I det fallet när jag sa att jag aldrig skulle göra så eller vara sån mot mina barn har jag hållt fast vid. Men nu efteråt kan jag undra om det var rätt sätt, jag skulle nog varit en bättre mamma om jag bara varit mamma mot dom. Satt upp en massa regler och varit bestämd av mig. Känns som jag sabbat allt dom sista åtta åren genom att bli en kompis för dom också.
Jag kan förklara vad jag menar.
Jag var 18 år när Bea föddes, då kämpade jag varje dag med att vara en perfekt mamma och ingen skulle kunna kritisera hur jag skötte mitt hem eller mina barn. Men det var något som blev lidande, jag engagerade mig inte i mina barn när det gällde mer än när det gällde skötsel och omvårdnad. Jag var ingen mamma som byggde kojor eller satte mig och lekte med dom i timmar. Jag skulle ha ett hem som var perfekt och barnen skulle vara fina och väluppfostrade. Det ska gudarna veta att dom var också, aldrig pillat på saker som dom inte fick och var änglar att ha med sig överallt. Men var fanns den där djupa moderskärleken till dom, den fattades. Inte att jag inte kände något för mina barn, det var inte så jag menade, men jag kände att dom var mer ett kravfullt ansvar och inget annat. Jag snöade in mig på att allt skulle vara så perfekt så jag glömde helt enkelt bort att njuta av det som jag gjort dom sista åtta åren.
Sen blev jag ju sjuk 2000 och där efter kom förändringen. Jag släppte alla krav och måsten och började sakta närma mig mina barn på ett helt annat sätt. Trots att jag var rejält nere och så trött in i döden så stötte jag inte bort mina barn utan ville ha dom nära mig. Om jag låg i soffan eller sängen så bad jag dom vara med mig. Vi började prata om allt mellan himmel och jord och jag lärde känna dom. Jag kan beskriva det som att jag blev kär i mina barn, för första gången kände jag en sådan djup kärlek till dom tre. Mina barn har fått vara med om saker genom min sjukdom som inga barn ska behöva uppleva, jag skäms verkligen för det. Nu har jag försökt gottgöra dom för allt utan att det känns betungande för mig. Men det dåliga samvetet för vad dom fått gå igenom lär jag få leva med så länge jag lever. I allt detta så har dom också blivit tonåringar med allt som hör till. Med tanke på vilken fin kontakt vi fick och har så berättar dom nästan allt för mig också om vad som händer i deras liv. Jag har varit väldigt bestämd med att dom fått ganska fria tyglar i mycket men att det handlar om att dom inte ska missbruka det. Då skulle det dras in och allt skulle bli annorlunda. Så blev det också för äldsta dottern för över ett år sen när det var så mycket som gick fel i hennes liv. Hon gjorde saker som jag aldrig trodde hon skulle göra. I dag förstår jag inte hur jag klarat av att gå igenom allt det där, men hon fick också lida för det. Jag blev stenhård på att hålla koll på vad hon höll hus eller på med. Jag vet att många har åsikter om hur jag är som mamma, det är okej, jag gör som det känns bäst. Sen är det Owes och mitt beslut att det ska vara så här. Vårt mål och önskan är ju att vi ska lyckas få tre barn som blir ansvarsfulla och ordentliga vuxna individer. Detta återstår ju att se. Våra barn kanske inte alls kommer tacka oss för detta utan tycka att vi gjorde helt fel. Det är okej, för vi alla kommer alltid beskylla våra föräldrar över saker dom gjort på fel sätt. Jag valde detta sättet, till sist, i all välmening.
Nu kommer du säkert hata mig för detta inlägg Bea. Men jag vill bara ditt bästa, prata om det går ju inte för du flyger i taket. Jag vill inte starta ett krig om detta ämnet och låter dig välja själv. Du är stor nog att ta dina egna val, du fyller trots allt 18 i år. Kommer alltid finnas där för dig hur du än gör och när det går fel. Hoppas du kommer underfund med vad du ska göra och hur du ska göra.
Jag valde att skriva ner detta för att få det ur mig, jag vet hur du reagerar när jag öppnar munnen och då går jag också igång.
Det är inte så lätt för mig heller... hur ska jag göra för att vara en bra mamma ???
Postat i Bara Jag | 
(2) kommentarer
Trackbacks ()
(2) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
