Vem är jag då ?? Haha.
Jag heter Sabina och föddes i maj 1973 på KKÖ. Min mamma var bara 17 år då, min pappa har aldrig funnits med i bilden efter det. Har fyra underbara syskon, Jesper -75, Carina -79, Joanna -86 och till sist Jenna -87.
Jag flyttade hemifrån redan när jag var 17 år, bodde ihop med Owe i 15 år och under den tiden fick vi tre ljuvliga barn. Beatrice -91, Sandrine -94 och till sist Jimmy-Lee -97.
Oktober 05 så flyttade jag hit till Hisingen efter att ha letat efter lägenhet i i ett år. Eftersom jag och Owe är bra vänner så fungerade det att bo kvar hos honom tills jag hittade något eget. Men visst var det tufft när det ändå var över mellan oss. Varför tog det slut då ?? Visst älskar jag honom, men inte på rätt sätt. Kärleken var som mellan syskon och så klarade jag inte av att leva. Vi bråkade nästan aldrig om något utan allt var lugnt och fridfullt. Så det blev barnens reaktion på att vi skulle skiljas, Ni bråkar ju ALDRIG !!
Men om sanningen ska fram så kan man inte bara vara vänner när man ska leva ihop som ett par, det måste finnas något mer.
Jag tänker vara så ärlig som möjligt så att ni förstår varför. Hösten 2000 så blev jag så sjuk i en djup depression så jag blev inlagd på sjukhus i 10 veckor. Efter det började den långa mödosamma vägen tillbaka till att bli mig själv. Jag hade tappat bort mig själv under så många år och var inte lycklig helt enkelt. Fick gå på samtal som fick mig att inse att det är dax att göra lite förändringar i mitt liv. Skaffade t ex körkort, det var en frigörelse för mig med tanke på att Owe jobbar som långtradarchaufför och var borta mycket. Jag var väldigt låst med tre barn och familj som bodde långt i från mig. Det var min familjs stöd jag behövde och när jag inte fick den så drog jag mig undan mer och mer.
Körkortet blev ett sätt att inte kunna dra mig undan mer. Det fanns liksom inga ursäkter mer.
Sen insåg jag att man inte kan leva i ett förhållande som bara handlar om vänskap. Inte om man håller på trohet iaf.
Nu handlar det ju inte om att jag skulle levt rövare och "knullat runt" utan om man lever som ett par så ska det även finnas ömhet och närhet. Vi två delade på allt utom det. Det fungerar inte i längden.
När jag väl fick tag på en lägenhet så gick allt fort, två veckor från att jag tittade på den tills jag fick flytta in. Det blev en stor chock för barnen, som visserligen vetat i ett års tid att det var slut mellan pappan och mig, att jag verkligen skulle flytta trots allt. Det blev ett kaotiskt avslut på det året för oss alla. För min del, när jag väl satt här i mitt eget, så funderade jag på vad i hela världen jag hade gjort och om det verkligen var det rätta. Jag ringde till och med Owe och bönade o bad om att få komma hem igen. Men han känner mig så väl som tur är så han sa bara att det var faktiskt inte det jag ville, att jag hade gjort rätt val men kände mig ensam och rädd. Det tog bara några veckor för mig att känna mig hemma och sen dess har jag inte ångrat mig. Inte för den orsaken som jag lämnade allt för iaf.
Jag har därimot ångrat mig flera gånger för barnens skull, dom tog det hårdare än vad jag trodde och det tog lite över ett år innan allt lugnade ner sig. Det har hänt så mycket som jag inte orkar ta upp just nu, kommer nog komma lite inlägg om det i framtiden.
Nu fungerar det mesta bra faktiskt, barnen trivs hos mig varannan vecka. Bea bor hos mig mer på heltid eftersom hon går i skolan här, Nine kommer och går lite mer. Oftast är hon bara här helt varannan helg, hon har ju pojkvän och alla kompisar i Floda så då bor hon mer hos pappa. Pim (Jimmys smeknamn) han är alltid här varannan vecka. Mer när han har lov, då får han vara här utöver det om han vill.
Det känns skönt att jag ska börja skriva namn öppet här nu. Det underlättar mycket om jag ska kunna skriva om min vardag med tre tonårsbarn. Jag har hur mycket som helst att berätta om det ämnet, för jag kan lova att det verkligen är highlife. Många kommer att ha åsikter om hur jag är mot mina barn, det har jag inget emot alls. Ni kommer få upptäcka att jag har en unik relation med mina barn och det är allt som hänt mig som har gjort mig till den jag är i dag. Tar gärna emot kritik, både ris och ros. Kommer svara på frågor om det finns några. Inom viss mån iaf.
Är väldigt öppen som sagt var, när det gäller mig själv.
Det var allt för denna gången, kändes väldigt skönt att få ur sig detta.
Postat i Bara Jag | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
