Visst är jag van vid tonårsfasoner med två döttrar som, tack och lov, är över det värsta redan. Men att sonen skulle bli så jävla enveten så det liknar den värsta trotsåldern hade jag inte väntat mig. Han är hopplös när han bestämt sig för något. Höll på att sluta med en blöt påklädd son härom dagen. Haha.

Jag sa till sonen att han skulle hoppa in i duschen innan det blev för sent på kvällen. Så här utspelade det sig:

Jag: -Jimmy, hoppa in i duschen nu!

Jimmy: -Nej det tänker jag inte göra för jag har ingen duschkräm

Jag: -Men du kan ju använda daxtvålen då ju

Jimmy: -Näää, jag tänker inte gå runt och stinka äckligt!

Jag: Men den är parfymfri så du luktar inget annat än rent. Nu går du och duschar! Jag köper din tvål i morgon.

Jimmy: NEJ!!! Då kan jag lika gärna duscha i morgon!!

Jag; Lägg ägg! Hoppa in i duschen nu, du måste ju duscha! Annars blir jag riktigt arg på dig...


så fortsätter vårt tjat ett tag tills jag tappar tålamodet. Då hotar jag med att släpa in honom till badkaret och hjälpa honom att duscha med kläderna på. Han skrattar bara åt mig och ttror faktiskt jag skämtar. Det gjorde jag väl till viss del men fan flög i mig och jag nappar tag i sonens arm och drar honom till badrummet medans han skrattar för fullt. Men när jag väl lyckas få i honom i badkaret, han är en stor pojke, så inser han allvaret. Som tur var hade han inte strumpor på sig, men annars fullt påklädd, så sätter jag på vattnet och är på väg att spruta vatten över hela honom. Då vaknar grabben till och illvrålar att jag ska gå ut ur badrummet så han kan klä av sig för att duscha själv. Han insåg till sist att det var bara någon sekund tills han hade blivit genomvåt. Det for faktiskt igenom mitt huvud att det skulle bli jobbigt med dom blöta kläderna. Hahaha. Men det hade varit värt det faktiskt.

Blir galen när han inte gör som vi säger till honom utan bara totalvägrar. När han var klar i duschen var han väl lite putt på mig men det släppte snabbt och vi skrattade båda två åt händelsen. Sen var han lika go och mysig som bara han kan vara ibland. Min älsklingspojk, som samtidigt kan driva mig till vansinne med sitt trotsiga sätt. Flickorna var det aldrig lika svårt med. Man får verkligen hålla hårt på vad man säger och inte vika en tum. Be en bön och räkna till hundra många gånger. Bea skrattar mest åt oss och tycker vi är lika barnsliga båda två ibland. Hon syftar nog på att ingen av oss vill ge oss, men jag är vuxen och det är inte han. Giv mig styrka att klara av denna sista tonårsperioden i mitt liv, sen är alla mina tre barn vuxna och jag kan pusta ut. Hahahaha. Snacka om att få gråa hår, hårfärgnings kontot kommer öka markant. Ingen dans på rosor att vara tonårsförälder, alla åldrar är faktiskt jobbiga på olika sätt. Men oavsett så älskar jag mina tre underbara barn så otroligt mycket, det är bara mer ansträngande att göra det vissa dagar. Hahaha. Kram på er

Lämna en kommentar