Först och främst vill jag tacka min barndomsvän Anki och sen en okänd kvinna vid namn Maggan för tröstande kommentar. Sådant ger stöd i detta mörker som vi befinner oss i just nu. Vi vill bara få ett besked om vad som ska göras OCH vad som väntar oss. Förhoppningsvis så ska vi ha fått första beskedet senast i morgon. Det är så jobbigt när jag inte kan skriva öppet om detta än, men jag har blivit tillsagd av familjemedlemen att inte skriva om ämnet innan vi vet hur allvarligt det är. Även om jag tror att någon kan gissa sig till vad det handlar om. Känns som man befinner sig i ett slags limbo och varken vet ut eller in. Har lyckats sova gott två nätter i rad nu, först när man vaknar på morgonen så känns allt okej. Tills minnet och ångesten hinner i kapp en, fan vad det känns jobbigt. Jag är ju van vid hur det är att leva med ångest, värre är det för dom andra som inte upplevt det på samma sätt. Önskar jag kunde ta det från dom, åtminstonde för ett tag. Jag som i normala fall är väldigt vetgirig när det gäller allt drar mig för att läsa om detta ämnet, när det gäller ens egna rädsla och oro så vill man inte ha (negativ) fakta om det ämnet. FAN FAN FAN FAN !! Ursäkta men det måste ut...

Nu ska jag försöka gå över till annat eftersom jag inte kan göra något för att påverka situationen ändå.

Nu har jag min älskade son Pimpom här, mötte upp pappan och honom i hamnen. Nu kunde jag köra min egen bil dit och den går fint igen. En liten lättnad i alla fall. När vi kom hem så åt vi lite rester och satt tillsammans vid matbordet länge medans vi pratade om allt möjligt. Sonen ger sig inte in på detta jobbiga ämnet som spökar just nu alls och jag kände att vi kan prata om annat eftersom jag vet hur mycket det skrämmer honom. Han är ju rädd för att jag ska råka ut för det också nu. Hur ska man kunna lova sitt barn att alltid finnas kvar ?? Hur gärna jag vill kunna lova det och verkligen kunna finnas kvar här för alltid. Vi styr inte över sådant, tyvärr i det fallet.
Hans kompis Alex kom ner och dom satte sig och spelade på datorn. Själv passade jag på att åka till Eleni, hon hade åkt på ryggskott och var invalid. Blev kvar där i fem timmar och hade underbart trevligt, oj vad vi har skrattat och pratat om precis allt. Men det kändes som jag fick berättat allt lite mer sakligt utan att bryta ihop, sen när det var avklarat så gick vi över till andra ämnen. Det är just det som är så skönt med henne, vi kan skratta och gråta, prata om precis allt. Man är sig själv och vi har stöttat och gråtit med varandra många många gånger. Trots att vi "bara" känt varann dom tre åren jag bott här, hon bodde i samma hus till i somras, så är det som vi alltid umgåtts. Hon är som en bonus syster för mig. Sen att det är elva år mellan oss, hon yngre, spelar ingen som helst roll. Förut hade vi en daglig kontakt när vi bodde grannar, nu har vi inte det längre men det fungerar bra ändå. Tack och lov för fina och underbara vänner.
David var iväg med Isabella och kom först hem sista två timmarna jag var där, allt för att underlätta för Eleni som knappt kan röra sig. Jag slängde mig ner på golvet med Bella och så har vi busat och lekt, helt underbart ljuvlig är den lilla busan. Oj vilken energi 13 månadersbarn har !! Var helt slut när jag kom hem. Haha.
Pojkarna lanade ?? (tror det heter så) när jag kom hem. Min underbare granne Janita hade lämnat in en film åt mig, medans jag var borta, som jag verkligen ville se. Gjorde lite popcorn och kröp ner i soffan för att titta på Australia, tyckte den var bra. Tittade även på The Grudge 3, den var väl okej men inte bland dom bättre jag sett. Klockan var nästan halv tre när jag var klar och tyckte pojkarna skulle sluta för natten.  Somnade ganska fort, utan att ha läst innan för en gångs skull. Brukar alltid varva ner med lite läsning innan jag ska sova, men kände att jag inte skulle kunna koncentrera mig nu.

I dag skiner solen och det ser inte ut att blåsa något alls, funderar på att gå en liten promenad. Först och främst så ska jag lyckas få sonen ur sängen, sömntuta !!
Jag måste se till att sysselsätta mig med något hela tiden så jag inte grubblar för mycket. Snälla telefon ring !! Ge oss ett besked !! Men först ska jag krypa ner en snabbis brevid sonen och gosmysa lite. Man ska aldrig ta något förgivet har jag märkt....

Lämna en kommentar