För det första, jag skrev att jag är glad över att barnen har en far som "kan" ge dom mer än vad jag klarar. Det var inte menat som någon negativ kritik. Det som jag syftade på gällde i det stora hela. Hos honom har dom sin fasta punkt med varsitt rum och sitt barndomshem, hemma hos honom får dom även en större varierande kost eftersom han har ett intresse till att laga mat. Han har absolut inte gott ställt, han jobbar och sliter varje dag för att få sin vardag med barnen att gå ihop. Det beundrar jag honom för. Det är han som ger barnen det "extra" som jag inte kan. Kärlek kan vi båda ge barnen i överflöd, och det gör vi, tack och lov så är det ju gratis.
Sen fick jag en chock av att en av mina trogna läsare, Berth, kunde tänka sig att göra min och barnens jul bättre. Att en människa som jag aldrig träffat erbjuder sig för att hjälpa någon annan på det viset. Bara det värmer ska ni veta, även om jag vet att flera i min omgivning skulle hjälpa mig om dom kunde. Jag är inte ensam om att ha det så här, det finns alltid någon som har det värre. Men i detta fallet kan man inte tänka så, för vad hjälper det mig i detta läget? Jag har alltid hjälpt mina nära och kära på det sättet jag kan. Det kommer jag fortsätta göra. Även om jag inte är till mycket hjälp just nu när jag har så mycket omkring mig. Jag mår inte bra, men jag försöker febrilt göra något åt min situation och jag hoppas att det kommer lösa sig. Nu ska jag bara se till att överleva denna förbannade högtid, utan att barnen ska behöva lida för hur jag mår. Sen ska jag kämpa för att nästa år ska bli bättre. Haha. Det sista som överger en är ju hoppet.
Till dig Berth vill jag säga tack... du är en ovanligt godhjärtad människa. Kram på dig.
Postat i Guldkorn | 
(4) kommentarer
Trackbacks ()
(4) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
